När vänder det?
Sitter brevid pappas sjuksäng i Lidköping. Många tankar rusar förbi under tiden.
Jag undrar hur stark man måste behöva vara i detta liv? Måste alla det? Eller drabbas "bara" få? Och är jag då en av dem?....
Det känns verkligen så. Livet är orättvist! Jag önskar att jag hade mindre hjärta och inte brydde mig om allt o alla så mycket. Men samtidigt, då är det ju inte varit JAG... Och jag vill ju inte vara någon annan. För jag vet att jag har en massa goda kvalitéer. Jag vet vad livet är. Och jag vet hur tufft det kan vara!
Sitter iaf o vakar över pappa nu. De ringde idag o sa att han var väldigt försämrad. Och ja... Han sover hela tiden. Han har ont och får morfin. Hans muskler har förtvinat. Han kan inget göra mer än ligga där och försöka andas så gott det går.
Älskade papps!
Du skulle ju få leva så mycket längre och få vara frisk. Kunna resa och hälsa på oss syskon och din egna syster.
Du skulle få uppleva barnbarn... Pilla med alla mackanicker som du alltid pillat med. Pluggat in Kjell o Company katalogen så du kunde den utantill när vi frågade något. Kokat gott kaffe! Och alltid ha svar på frågan när man ringer o har någon om teknik o båtar...
Det känns verkligen orättvist.
Men det är väl det här som kallas livet...
Jag hoppas bara det vänder någon dag så livet kunde bli några hekto lättare. Att motvinden kunde mojna en liiiiten gnutta.
Jag hoppas....
"Sometime you need to pick yourself up and carry on"
